Kebnekaise 03
Kebne 03 var en vandring i Kebnekaiseområdet i Svenska lappland som en grupp på 13 ledare från Munksnäs Spejarna gjorde 26.7-2.8.2003. Vädret var under största delen av vandringen förvånansvärt bra, och på det stora hela uppfattades vandringen som mycket lyckad.
Nedan finns en samling bilder från fjällen, samt en i Scoutposten publicerad artikel om vandringen, skriven av Joakim Gunst och Victor Fagerlund.
Bilder
Fredag kväll 25.7
Tältlagen packar maten och den gemensamma utrustningen i scoutkällaren.
Lördag kväll 26.7
Efter 15 timmars bilfärd har vi äntligen kommit fram till Nikkaluokta.
Söndag morgon 27.7
Vackert väder och det är bara att inleda vandringen uppåt mot fjällen.
Söndag 27.7
Karmaspakte. Äntligen över trädgänsen! Solen värmer och svetten rinner.
Söndag 27.7
Tjerrulako. En välbehövlig matpaus. Men molnen bådar inte gott...
Söndag 27.7
Ju längre in i fjälldalen vi kom desto kargare blev det. I bakgunden Cievrrajohka.
Söndag 27.7
Tjerrulako. Regnet kom någon kilometer före vi var framme vid vår övernattningsplats.
Måndag 28.7
Paus i Kaskasvagge. Inte mycket senare började regnet ösa ner.
Tisdag morgon 29.7
Kungsleden vid Tjäktjavagge. Efter en regnig dag hade vi en härlig sommarmorgon.
Tisdag 29.7
Paus vid bron över Guobirjohka.
Tisdag 29.7
Kungsleden, nedanom Singijohkka. En del av gruppen beslöt att hålla pausdag.
Tisdag 29.7
Några vågade sig också på ett dopp i Singijohka.
Tisdag 29.7
Resten av gruppen fortsatte vandra in till Cuchavaggi.
Tisdag 29.7
Ett vackert vattenfall i Cuchavaggi.
Tisdag 29.7
Ett större vad i Cuchavaggi krävde att man tog skorna av.
Onsdag morgon 30.7
Vi har kommit in i Singivagge på väg mot Kebnekaises topp.
Onsdag 30.7
En välbehövlig paus på vägen uppåt.
Onsdag 30.7
Matpaus vid sjöarna mellan Kebnekaise och Vierranvarri.
Onsdag 30.7
Vid toppglacieären konstaterade vi dystert att det inte gick att fortsätta utan isskor.
Onsdag 30.7
Den varma sommaren hade smält glaciären så det var bara att vända om ca 50 meter från toppen.
Onsdag 30.7
Vy fotograferad vid den gamla toppstugan.
Onsdag 30.7
Den branta nedstigningen över Vierranvarri och vidare neråt var en stor påfrestning.
Torsdag förmiddag 31.7
Efter en skön natt i Ladtjovagge och en kort promenad kom vi till Kebnekaise fjällstation.
Torsdag 31.7
En del av deltagarna på väg mot Tarfala. Inte ens i fjällen klarar sig dagens ungdom utan mobilen...
Torsdag 31.7
Besök vid Tarfala forskningsstation, där Calle jobbat. Med oss hämtade vi posten.
Torsdag 31.7
Tältplats vid Tarfalastugan.
Torsdag natt 31.7
Vacker solnedgång kring midnatt.
Fredag morgon 1.8
Samma vy följande morgon.
Fredag 1.8
Tarfala sett uppifrån.
Söndag 3.8
Hela gruppen hemma igen.
Lapplandsvandring i Kebnekaise 2003
Kilometer efter kilometer över hala, ofta lösa stenblock. Piskande regn, sjuka fotsulor och en veckas packning på ryggen. Somliga kallar det vansinne. Vi kallar det ledarvård.
För när man vaknar inne i tältet den där soliga morgonen, kliver ut, och tittar på de massiva, otroligt vackra fjällen som reser sig på alla sidor om en, eller när man kommer fram till övernattningen efter en tung dag, och riktikgt nöjd över sig själv kan äta god middag (alla vet vi väl hur mycket godare maten smakar i det fria), då förstår man varför man är ute och vandrar i Lappland.
Det här med fjällvandringar är förståeligt nog inte något som alla scouter föredrar, men vi i Munksnäs Spejarna har sedan en redan ganska lång tid tillbaka haft ett speciellt tycke för denna rover- och ledarverksamhet. Själv var det här min andra vandring i Svenska Lappland, men för vissa av våra ledare har antalet redan överstigit tio.
Deltagare i vandringen var expeditionschef Markus Juvala, Kim Vuori, Mats Forss, Calle Backlund, Patrick Buch Lund, Thomas Buch Lund, Anders Lindh, Sebastian Björkbom, Petter Selenius, John Sundberg, Niklas Sved, Victor Fagerlund och Joakim Gunst. Vi var indelade i sex tältlag som skulle kunna fungera självständigt och bära all sin utrustning.
Lördagen den 26 juli påbörjade vi vår 15 timmar långa bilresa upp till Nikkaluokta, den sista fjällstationen vid Kebnekaiseområdet man kommer till med bil. Efter det kommer man bara vidare till fots, med cykel, eller med helikopter. Genast samma kväll började vi vandra, och nästa dag kom vi på förmiddagen över trädgränsen och in bland fjällen. Stigningar är alltid det tyngsta, men när man redan efter några timmar märkte hur liten fjällstationen blivit där nere, och hur vyerna hade förbättrats, fick man ny kraft.
Andra och tredje dagen vandrade vi vidare genom steniga dalgångar. Med jämna mellanrum pausade vi vid någon av de många fjällbäckarna. Det friska, kalla vattnet som rinner i dem är helt i en klass för sig. På tredje dagens kväll kom vi fram till kungsleden, en 440 km lång vandringsled som sträcker sig genom en stor del av Svenska Lappland. Här återsåg vi några av våra ledare, som under tredje dagen bestämt sig för att ta en svårare väg. De hade fått hjälpa en grupp vandrare, som yrat omkring vid ett vadställe i tre timmar utan att komma över det.
Den fjärde dagen tog vi det lungt. Vi hade redan gått dryga 40 kilometer, och vi behövde samla energi inför morgondagens vandring till Kenbnekaises topp. Även nu var vi delade i två grupper, men båda gick relativt korta rutter. Vädret den här dagen var som vilken varm sommardag i södra Finland som helst. Några av oss passade på att bada i en fors som strömmade invid tältplatsen. Vi lagade också spaghetti bolognese av torkade ingredienser. Det smakade gudomligt efter all påsmat.
Det var egentligen den femte dagen som vi alla hade väntat på. Det var nämligen nu vi skulle bestiga Kebnekaise, en stigning på över 1200 höjdmeter från övernattningen. Vi hade förberett oss på värsta tänkbara terräng, men så illa var det ändå inte. Vid lunchtid, efter tre timmars vandring, kom vi fram till den iskantade sjö, där vi skulle lämna vår packning. Vi beslöt efter lunchen att vädret trots molnen var tillräckligt bra för ett toppförsök.
På branten, en bit in i molnen, låg den gamla toppstugan. Denna såg förfärlig ut, full med skräp som någon lämnat där. En vägg var till och med nedsprejad. Vi förargade oss över denna brist på respekt.
På vägen upp till toppen stötte vi på en massa andra vandrare. Denna kontrast mot de öde fjälldalarna överraskade oss. När vi äntligen kom till toppglaciären stötte vi på en annan mindre trevlig överraskning.
Den ovanligt varma sensommaren i Lappland hade fått glaciären att smälta, och det var omöjligt att fortsätta de sista femtio metrarna utan glaciärutrustning. Det var bara att vända och gå hela vägen tillbaka ner. Efter en liten tid hade största delen av oss kommit över denna besvikelse.
Vi hade inte lust att övernatta på den steniga terrängen vid sjön, så vår färd fortsatte nedåt. Brant nedåt alltså, på några ställen måste man faktiskt akta sig för att inte störta ner för sluttningen. När vi kom till rak, grön mark igen, slog vi läger.
Man kan säga att huvuddelen av vår vandring var över, men några dagar hade vi ännu kvar. Vi delade in oss i två grupper. Efter ett besök i Kebnekaise fjällstation, där vi alla kunde njuta av detta underbara fenomen som kallas butik, delade vi på oss.
Den ena gruppen vandrade upp till Tarfala glaciärforskningsstation. Calle, som har jobbat på stationen, hälsade där på några gamla bekanta. Den andra gruppen, i vilken vi var, valde istället en lite längre rutt. Vi vandrade upp i en ny bergsdal, där vi på kvällen hamnade mitt i ett åskväder. Nästa natt slog vi läger i en vacker flodfåra.
På lördagsmorgonen var det för båda grupperna endast en liten bit kvar till parkeringsplatsen. Denna lilla bit vandrade vi snabbt och med stor motivation, behovet av att få äta riktig mat och gå i duschen hade vuxit till ganska så stort. Men när vi rena satte oss i bilarna för att åka hem, kändes det nog förutom skönt också en del ledsamt. Tungt och jobbigt må det ha varit ibland, men en helt otrolig upplevelse.